Solen sken över Visby på fredagskvällen när Jonas Sjöstedt talade på Vänsterpartiets dag. Sjöstedt refererade till undersköterskan Jeanette. Han berättade hennes historia så som den blivit berättad för honom. Om de ändrade villkoren som den privata äldrevården medför. Om vad vinstjakten inte bara gör med våra skattepengar utan hur det påverkar våra arbetsliv och våra liv. På samma sätt berättade Jan Björklund om Irina. Irina driver ett företag som erbjuder hushållsnära tjänster. Om RUT-avdraget försvinner så försvinner hennes jobb. Hennes företag skulle inte finnas och många kvinnor som jobbar i branschen skulle enligt Björklund få lämna sina jobb.

Under tiden jag lyssnar på Björklunds tal så kollar jag i mitt twitterflöde. Statsvetaren Ulf Bjereld tycker att partiledarna ska sluta med verklighetsreferenserna som Irina och Jeanette. Ulf och jag kommer nog inte tycka lika om det som följer i denna text. Jag är nämligen övertygad om att vi måste ha fötterna på jorden och örat mot marken även i Almedalen. Lobbyister, gratis vin och semesterkänslan gör det svårt. Men verklighetsreferenserna är det enda som gör att inte hela Almedalen spricker som den stora politikerbubbla det är.

Min verklighetsreferens heter Ellinor. Ellinor är min mamma. Min mamma har levt sitt liv i den svenska omsorgen. Inom äldreomsorgen där hon arbetat både privat och kommunal. Inom hemtjänsten och inom personlig assistans. Hon är högst verklig för mig. Inte bara för att hon är min mamma utan för att skillnaderna mellan hennes arbetsliv och mitt eget är så konkret. Det handlar om ungefär allt som kan sammanfattas i begreppet klass. Det handlar förstås om lön, arbetsvillkor och arbetsmiljö.

Jag kan inte distansera mig från hennes verklighet därför att den under de snart 28 år som jag levat så är den en del av min verklighet. En del av den jag är som människa men också som politiskt aktiv. När hon berättar om hur arbetslivet på det före detta offentligt drivna äldreboende där hon jobbade förändrades när det privatiserades så sammanfaller hennes historia på alla punkter med Jeanettes historia. Ellinors berättelse kommer aldrig nå Almedalen, men någon annans berättelse gjorde det.

För många människor lyfter aldrig jämförelserna, helt enkelt för att de saknar beröringspunkter i deras eget liv. Berättelsen är för avlägsen och suddig i kanterna. Beskrivningen av det samhälle som kommer efter eller till följd av berättelsen måste hänga ihop. Det måste kännas som att det löser de problem som vi pratar om. Berättelsen är vad vi behöver för att förklara vår politik. Jag tycker inte det är fel. Jag tror att det är precis det vi som är politiskt aktiva måste göra: börja berätta.

Både Sjöstedt och Björklund berättar en berättelse. Frågan som alla måste ställa sig är om det är en berättelse som en känner igen, vad den i så fall betyder och sedan vilket slut på berättelsen en är intresserad av.

Madeleine Nyvall (V)