Jag skyndar mig för att hämta min fem år gamla son från förskolan. Han är på bra humör och berättar om hur dagen har varit. De har lekt mamma, pappa och barn och ätit pasta till lunch, men de fick vara inne hela dagen i och med läget utanför. Det är sista veckorna han går på förskola nu, sedan ska det bli sexårsklass i skolan. Han ser fram emot det väldigt mycket, har pratat om det i ett år nästan. Det har hänt mycket på sistone. Området är ockuperat sedan länge, men striderna har trappats upp. Vi har ingenstans att ta vägen heller, det går inte att fly. Halva Stockholm är förstört nu och strider pågår ständigt i norra Stockholms förorter. Min barndomsort Jakobsberg är totalförstörd.

Jag vet inte om jag hade några vänner kvar där, jag har inte vågat fundera över det så mycket. Nu ska vi hem och träffa resten av familjen för att äta middag. Min sambo är hemma i veckorna med lillebror, som är nio månader gammal nu. Han är världens finaste, med dubbelhakor och stora ögon som liksom plirar emot en så att hjärtat smälter. Med ett par hundra meter kvar hem börjar vi se tecken på dagens sammandrabbningar. Grannhusen på andra sidan gatan är tydligt skadade. Det springer runt folk överallt och skriker. Paniken kommer. Jag ser vårt hus nu. Taket och delar av de övre våningarna är bortsprängda. Vi springer. Tårarna bränner på kinderna. Jag ser på håll just det jag har drömt mardrömmar om. Min sambo sitter på gatan med vår lille son i famnen. Han rör sig inte. Jag hör hur fler bomber faller. Skrik. Hjärtan som trasas sönder. Liv som förstörs och tar slut. Min femåring säger ingenting. Han är helt tom i blicken. Han är chockad. Bara sitter bredvid och håller lillebror i handen. Vi har inget hem längre. Och jag är inte tvåbarnsmamma längre. Kanske kunde det ha varit värre – grannarna har förlorat alla sina barn när de var ute och lekte i parken. Parken är ett stort hål i marken nu.

Vi har betalat med våra liv. Mitt liv är slut.

Vi har lättast att relatera till det som är nära oss geografiskt och dessutom till de som liknar oss mest utseendemässigt. Våra mönster är sådana, de flesta av oss fungerar på det sättet. Vi relaterar också bäst till konflikter vi förstår. Helst ska det vara så enkelt att det går att beskriva som en fotbollsmatch med två motståndarlag. Det blir också mer abstrakt än vi ofta kan hantera när saker händer väldigt långt bort. Krig som pågår på andra sida jorden kan påverka oss, men vi kan alltid skaka av oss den tunga känslan i magen och gå vidare med våra liv hemma i vår trygga tillvaro. Vi är alla människor. Men är vi människor här och de andra är människor där. Någon annanstans. Jättelångt bort.

Men tänk om det var vi, tänk om det var här. Tanken är så påfrestande att den ens är svår att tänka, men att göra det för oss närmre de där andra, långt borta.

3307 kilometer ligger mellan oss och Palestina. Därför hör vi inte bomberna. Därför hör vi inte skriken. Därför slipper vi känna rädslan för våra egna och våra barns liv och sorgen som river sönder oss. Men det som händer i Palestina känns exakt för dem som det hade känts för oss. Olidligt. Omänskligt.

”Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972”. Orden är Olof Palmes, julen 1972. Hade han levt hade han säkerligen lagt till ytterligare ett namn till listan nu: Gaza, juli 2014.

Det hade kunnat vara vi. Det är det inte. Nu gäller det våra systrar, bröder, mödrar och fäder i Palestina. Det gäller Palestinas barn.

Olof Palmes röst har tystnat. Nu är det vi som är skyldiga att leverera eftervärldens dom mot Israel för massakern på det Palestinska folket. Länge leve Palestina. Låt domen falla hårt.

Jenny Bengtsson (V)