Jag tänkte skriva ett feministiskt upprop för äldre kvinnor. Om den feministiska vikten och det akuta i att prioritera äldre kvinnors kamp, inte minst för att deras ekonomiska situation förvärrats drastiskt sedan pensionsomläggningen. Varannan kvinna som går i pension idag blir fattigpensionär, alltså får bara ut garantipensionen som är mellan 5000-8000 kr netto. Kvinnliga pensionärer får ut cirka 65 procent av vad en genomsnittlig manlig pensionär får. Neddragningarna i välfärden och äldrevården drabbar äldre kvinnor både genom att de tar hand om sina partners och genom att kvinnor lever längre tillbringar mer tid inom äldreomsorgen.

Fler än jag har lyft pensionerna som en viktig fråga, men jag saknar kvinnosolidariteten och det självklara i att äldre kvinnor ingår i det feministiska projektet. Var är raseriet och insikten om vad frågan betyder för äldre kvinnors situation? Precis som för yngre kvinnor är möjligheten till en egen ekonomi grunden för ett självständigt liv. Att flytta från en misshandlande man eller relation som inte fungerar blir oerhört mycket svårare utan ekonomi. Och ja, äldre kvinnor är utsatta för våld – kanske ännu mer utsatta när arbetslivet är slut och paret är hemma på dagarna, det finns fler möjligheter till vanvård och isolering. Kvinnosolidaritet inkluderar även äldre kvinnor och deras situation är akut.

Men det personliga är politiskt. När jag skulle skriva detta ändrades förutsättningarna för en av de viktigaste relationerna i mitt liv. Den med min partner sedan femton år som jag har två barn med. Med min – som jag trott och hoppats- livskamrat. Beskedet var att hen ville separera, att kärleken tagit ny vändning, att vårt ”vi” som jag levt med, måste ta nya former.  Det gjorde ont. Sorg. Livet fortsätter. Nya möjligheter. Krossade drömmar. Bygga nya drömmar. I allt detta kommer tanken på ekonomin. Jag har en god ekonomi idag. Jag har gjort en klassresa och utbildat mig, fått bra jobb som jag trivs med och som ger mig bra ekonomiska förutsättningar. Jag har inte slutat träffa mina vänner och mitt engagemang i politiken och föreningar har inte avslutats i någon missriktad omsorg om kärnfamiljen.

Det räcker som det är. Sorg. Känsla av otillräcklighet. Jag var orolig för ensamheten, för barnen och undrade i korta stunder ibland hur jag skulle fixa allt. Men inom några dagar skaffade jag lägenhet utan problem, tack vare vänners hjälp att leta och hyfsad ekonomi, jag skulle faktiskt kunna behålla huset om jag vill, jag har vänner som hjälper mig att vara modig och hjälper mig se att jag är bra, rolig och smart. Trots att jag befann mig, och fortfarande till viss del befinner mig i, känslomässigt fritt fall, vet jag att jag kommer att landa på fötterna. Tack vare feminismen och systerskapet som har blivit en självklar del i varje uns i min kropp, i varje cell i mig, så vet jag att jag är värdefull, att jag klarar mig och att jag kan. Jag är inte rädd, utan jag ser redan nu fram emot det nya, även om jag tillåter mig att sörja det som var.

Genom min relativa ekonomiska och sociala självständighet behöver jag inte krypa eller förminska mig utan står rak i det svåra. Jag kommer att se vart vår nya relation tar oss, men känner mig inte bunden av att hålla ihop den av bekvämlighet eller av ekonomiska skäl. Det står mig fritt att annars leva ensam eller hitta någon annan man, hen eller kvinna att leva med.

Jag tänker på mina äldre systrar vars ekonomi rasat genom politiska beslut, på yngre systrar som ska bygga upp sina liv och samhällets struktur som kan ge möjlighet att ge kvinnor självständighet eller bygga in kvinnofällor och ojämställdhet. Texten är ett upprop, men inte bara för äldre kvinnor utan för alla kvinnors ekonomiska självständighet. Ekonomisk självständighet är en feministisk grund. Från det kommer möjligheter att bygga de liv vi önskar och när världen rasar är vi bättre rustade. Till mina systrar: Glöm aldrig er själva, era vänner, era drömmar, engagemang och se över er ekonomi. Då kan relationer bygga på frivillighet och glädje. Kärleken kommer ändå att göra ont ibland. Jävligt ont. Men världen kommer inte att rasa när den tar slut. Nu går jag in i valrörelsen mer taggad än någonsin för att skapa en politik som ökar kvinnors möjligheter till självständigt liv och stoppa högerns attacker på allt det som ger oss trygghet och frihet. Privat tänker jag sätta på lite hårdrock, krama barnen, umgås med mina vänner, förutsättningslöst se vart min nya relation med min gamla kärlek tar vägen nu när hen nog ändå inser att jag är da shit och ta tag i mitt nya liv som väntar runt hörnet.

Jessika Svensson (V)