Det finns inget som är så provocerande för högern som begreppet solidaritet och tanken på att gemensamt äga och förvalta det vi kollektivt nyttjar och som finansieras med våra skattepengar, det spelar ingen roll om det gäller järnvägar, sjukhus eller skolor.

I Sverige har vi infört ett system där privata företag kan driva dessa verksamheter med vinstintresse, vilket innebär att ägarna tar ut en vinst av våra skattepengar istället för att låta pengarna gå till verksamheten.

I det här utgör riskkapitalisterna en egen kategori.  Riskkapitalister. Smaka på det ordet. Det ger en bild av våghalsiga äventyrare. Så ser det inte riktigt ut i välfärdsbranschen.

Någon risk tar de inte eftersom det är med våra skattepengar de spelar så namnet är något missvisande. När de går i konkurs eller helt enkelt inte vill vara med längre får det offentliga ta över ansvaret och ägarna seglar vidare. De offentliga verksamheterna har nämligen en skyldighet mot medborgarna, något som de privata välfärdsföretagen inte har gentemot sina ”kunder”.

Vi har sett effekterna av detta: skolkonkurser, vanvårdade äldre och vatten-och bröd-dagis.

Jag har arbetat som lärare sedan början av 90-talet. Under tre läroplaner, kommunalisering och friskolereform. Jag har sett hur segregationen ökat, hur PISA-resultaten sjunkit och hur lärarna ålagts fler och fler uppgifter. Skolan är tydlig eftersom det är en verksamhet som ständigt utvärderas och där enheter jämförs med varandra. Därför kan man lätt se vad som hänt.

Efter kommunaliseringen, införandet av skolpengen och friskolereformen har resultaten kraftigt försämrats. Många har påtalat sambanden men det verkar som att de som verkligen skulle kunna göra något står helt handfallna och låsta i sin egen ideologiska tvångströja. Istället har vi en utbildningsminister som hellre vill skylla på lärarna och prata om katederundervisning och ”ordning och reda” istället för att ta ansvar för sina egna reformer.

Skolan ska vara kompenserande. Den har ett uppdrag att se till att barn och ungdomar med olika bakgrund och med olika förutsättningar får samma möjligheter att lyckas.

Den svenska skolan fungerar inte kompenserande i dag. I dagens Sverige behöver inte den vita medelklassens barn beblanda sig med barn med annan kulturell eller klassbakgrund.  Eleverna, eller snarare deras föräldrar, har blivit kunder. Passar inte galoscherna är det bara att dra och ta sin skolpeng med sig.

Allt detta gör att skolor måste konkurrera sinsemellan. Friskolorna sätter orimligt höga betyg för att locka elever och lägger en del av sin budget (våra skattepengar och elevernas skolpeng) på PR samtidigt som de har lägre lärartäthet, ”självstudier” istället för undervisning och lägre lärarlöner. Många gånger också bristfällig elevhälsovård och specialpedagogisk kompetens. Det kostar ju pengar. Pengar som kan gå till vinst som man kan föra ut ur landet till skatteparadis för att slippa skatta för den i Sverige.

I flera fall motsätter de sig att omfattas av offentlighetsprincipen och meddelarskyddet.

De senaste veckorna har jag diskuterat detta på Twitter med moderata riksdagsledamöter och representanter för vinstdrivna friskolor. De hävdar valfrihet som om det vore avhängigt vinstintresse. De hävdar att vinsten inte alls är vinst utan att allt återinvesteras vilket får mig att undra varför de är så rädda om det nu är som de säger, då skulle ett vinstförbud inte drabba dem. De framställer ett vinstförbud som jordens undergång och civilisationens död.

För de är rädda nu. Efter valet kan de ställas inför att deras vinstmaskin försvinner. De kan ställas inför att folket tar kontroll över vart skattepengarna ska gå.

Det är klart att det är skrämmande för dem. Det påminner om något de fasar för: solidaritet. En jämlik välfärd för alla med ett kollektivt ansvar och kollektiva rättigheter.

Solidaritet är inte bara ett ord, det är en överlevnadsstrategi för vår gemensamma välfärd. Vi som inte tror att vinstdrivna välfärdsföretag verkar med medborgarnas bästa för ögonen måste tillsammans ta makten över skolorna, vården och äldreomsorgen.

”Capitalism is the extraordinary belief that the nastiest of men for the nastiest of motives will somehow work for the benefit of all.”

Barbro Sörman (V)