Väskorna är, sen några veckor tillbaka, uppackade. Allt är på sin vanliga plats i skåp och lådor igen. Jag försöker fortfarande sortera mina tankar och känslor, efter mitt allra första Almedalen och Politikerveckan.

Samtidigt som min debut i virrvarret av politiker, aktivister och lobbyister, gjorde nazister debut i Almedalen. De tilläts inleda hela veckan från Stora Scenen och talade sen varje dag nere i hamnen. Det märktes att något var annorlunda i år jämfört med andra år, även för mig som var där för första gången. Nånting låg liksom i luften – typ som Vildvittrorna som svävade över Mattisborgen och spred skräck.

Det dröjde heller inte särskilt länge innan det började komma rapporter om att rasifierade personer blivit påhoppade, med rasistiska tillmälen och okvädningsord – enbart för att de tydligen avvek från ”normen”, eller nåt. Oron över att inte veta vem en skulle möta på, hur eller om hen skulle provoceras av någon eller något, låg som en hinna över hela Politikerveckan, kändes det som. Även om de påhopp som nådde media hade klart rasistiska förtecken, så drabbades även andra av helt oprovocerade attacker. Vänner till mig, funkisaktivister, som liksom jag var i Almedalen för att sprida kunskap om medborgerliga och mänskliga rättigheter för personer med funktionsvariationer, blev både verbalt och fysiskt påhoppade.

Om just de påhoppen skedde av någon organiserad inom Svenskarnas Parti eller Sverigedemokraterna vet ingen. Men det spelar egentligen ingen roll. Min tes är nämligen att enbart det faktum att SvP fick tillåtelse att tala och spy sitt hat över Stora scenen i Almedalen och sen varje dag nere i hamnen, gjorde att andra också släppte på sina sociala spärrar och kunde verbalt och även fysiskt ge sig på någon de inte delade åsikt med eller bara störde sig på rent allmänt. Intolerans och rent hat har blivit normaliserat. Tecknen har hopat sig.

Idag, den 22 juli, är det tre år sen Breivik mördade 77 personer som inte tyckte som han och som stod för allt det han hatar! Det som borde hänt efter terrorattacken i Norge var att alla precis alla, från Nisse på gatan till ledande journalister och skribenter, samfällt sa: ”Nog nu!!” Nog med intolerans mot olikheter, nog med hat mot det som upplevs annorlunda!!
Istället ser och hör vi normalisering av intoleransen och hatet breda ut sig. På Twitter, i Facebook-inlägg, men också på ledarsidor i Sveriges största tidningar och i alla europeiska parlament. Det sätter spår hos alla, utanför den politiska och journalistiska bubblan, som läser och tar in.

Priset för de senaste årens normalisering av intolerans och hat, befarar jag vi får uppleva i den kommande valrörelsen. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men jag är på riktigt rädd.

Veronica Kallander
Funkisaktivist och ersättare i Vänsterpartiets partistyrelse.