”Är du här? Borde inte du vara hemma?” oppositionspolitikern stirrar mig stint i ögonen, men idag handlar inte konflikten om friskolor eller strandskydd utan om något mycket mer personligt. För drygt en vecka sedan födde jag mitt första barn och nu är jag tillbaka i Kommunstyrelsens stora sessionssal. Stoltheten över att ha orkat dit, kanske även lättnaden över att för ett par timmar lämna amning och blöjbyten, förbyts snabbt i känslan att vara en misslyckad förälder.

I Eskilstuna fick kommunalrådet, vänsterpartisten Maria Chergui, lämna sina politiska uppdrag för att hon skulle föda barn. Föräldraledighet är, trots att det är en rättighet för varje mamma och pappa i Sverige, inte möjlig att ta ut som förtroendevald.

Kommunpolitiken, som så mycket annat, utgår ifrån mannen som norm. Logiken verkar vara att heltidspolitiker är män och de som tar ut föräldraledigt är kvinnor – alltså är det inget problem att reglerna andas 1950-tal. Det är svårt att hitta ett bättre exempel på härskartekniken dubbelbestraffning än det här. Väljer du att stanna hemma med ditt barn är du inte längre välkommen i det politiska livet, väljer du att fortsätta dina åtaganden som tidigare heter det att du är en dålig mamma.

Finns det inte större jämställdhetsproblem än så här, invänder kanske någon. Jodå, men visst är det ett demokratiproblem att många yngre kvinnor lämnar politiken, att mammor och pappor tvingas välja mellan politik och föräldraskap? Vad värre är: det här är bara ett enda pyttelitet exempel på hur styrda mäns och kvinnors livsvillkor är, bara ett exempel bland många där kvinnan betalar det högsta priset.

Att ändra reglerna så att det, åtminstone formellt, är möjligt att kombinera föräldraskap och politik är naturligtvis den enkla lösningen för att till exempel ett kommunalråd i Eskilstuna inte ska behöva lämna sitt uppdrag. Är det tillräckligt? Nej. Det krävs mer för att utmana föreställningar om morsor och farsor, mer för att på allvar omfördela makt och ekonomiska resurser. Individualiserad föräldraförsäkring är precis den reform som skulle kunna göra det. Högern skrämmer gärna med att denna reform skulle hota familjens valfrihet. Sant. Men den skulle ge individen frihet att välja bortom en norm, ja kanske till och med förändra normen.

När jag fick barn valde jag att inte stanna hemma. Ungen fick nog följa med på fler politiska möten än vad de flesta andra pallar med under en livstid, bara under sitt första levnadsår, men för det mesta var det rätt kul. Många har däremot haft synpunkter på mitt val; ”Vore det inte skönt att vara hemma och ta det lugnt, tillsammans? Politiken kan väl vänta?”. Det är bara att konstatera att högerns valfrihet är en chimär – en frihet bara för den som väljer det förväntade.

Ida Legnemark