Beskedet känns som ett slag i ansiktet. Det är inte bara politiskt, det är personligt också. På kvinnokliniken i Malmö har jag fött mina tre barn. Alla förlossningar var så olika som de bara kan bli, med varierande komplikationer.

1997
Det var där jag var förstföderska. Bara 18 år gammal och livrädd. Kunde inte för allt i världen förstå hur ett barn kunde komma ur mig. Utan hjälp hade jag varit helt vilsen i en okänd värld men omtanken, tålamodet och professionaliteten som jag blev bemött med fick mig inte bara att klara det bra, utan att även tycka att att det inte var varken svårt eller hemskt. Vi fick en bra start och för det kommer jag alltid att minnas den natten och de som var i tjänst då.

1998
Det var där mitt andra barn föddes. 2 månader för tidigt genom akut kejsarsnitt, med fötterna först och navelsträngen runt halsen. Ingen kunde svara på varför det blev så men i efterhand känns det oväsentligt eftersom jag har personalen på KK att tacka för hans liv. Vi var kvar på neonatal i en månad efter förlossningen. De vägrade släppa hem oss innan alla var säkra på att allt var som det skulle. Det fick ta den tid och plats som behövdes, för att det finns inget viktigare än ett barns liv och framtid.

2008
Det var där mitt yngsta barn föddes också, många år senare och av en förälder som nu var beredd och erfaren. Den graviditeten var den svåraste, präglad av foglossning och tidiga sammandragningar. Graviditetskontrollerna var fler och kroppen äldre, otympligare. Det var också andra saker som hade förändrats. Det fanns inte längre lika mycket tid och tålamod från sjukvårdens sida men personalens omsorg var fortfarande genuin och de enskilda personerna gjorde vad de kunde för att lindra. Men någonting var annorlunda. Det fanns en stress och jäktade kontroller som jag inte tidigare upplevt, snabba remisser till

Sjukgymnastik tillsammans med ett ryck på axlarna och en förhoppning om att någon annan kunde ta över den här lite besvärliga patienten. De försökte skicka hem oss under förlossningsnatten men de andra barnen hade gått fort och jag tvärvägrade och kommer än idag ihåg att jag tänkte på alla som inte orkar bråka och kämpa till sig sina rättigheter. Hade det varit första gången (11 år tidigare) hade jag åkte hem och förmodligen fött i taxin eller hemma. Men det gick bra den gången också.

2012-2013
Jag kommer ihåg när jag läste de första rapporterna om att personalen stängde ner förlossningsrum för att de inte längre kunde garantera föräldrars och barns säkerhet i relation till personalstyrkan. Pappor fick inte längre vara kvar och nyfödda fick åka hem efter 6 timmar. Barn föddes i bilar på väg till sjukhus, föräldrar blev hemskickade fullt öppna men med en uppmaning att hålla ut lite till. Kanske skulle inte barnet komma än. Jag tänkte att det måste vara tillfälligt, att de ansvariga kommer att inse hur viktig kvinnokliniken är och göra något åt det. Jag var naiv! För det blev värre. Lösningen nu blev utförsäljning. Kvinnokliniken ska alltså gå samma väg som den icke längre fungerande ambulanssjukvården sedan den privatiserades. Det kommer att bli som den privata vårdcentralen som skickar hem förvirrade patienter med ett recept och en uppmuntrande klapp på axeln.

2014
Det logiska vore att anställa fler för att klara det ökade trycket med allt fler barn som föds i en växande region. Att säkra kvinnokliniken och utveckla verksamheten i egen regi istället för att hoppas att en privat aktör ska lösa problemen. Marknaden kommer inte att fixa detta, det är inte lönsamt att föda barn men det behöver vara säkert. Om inte av intresse för kvinnokliniken som sådan så åtminstone av moraliska skäl. Därför att vår framtid vilar i dessa barns händer, därför det enda rätta vore att säkerställa patientsäkerheten och därför att vi har ett demokratiskt ansvar gentemot våra medborgare. Är vi då inte värda mer än så? Vi som förväntas föda, nära och fostra kommande generationer. Vi som får förlossningsskador som redan som det är förblir oupptäckta eller ignorerade. Vi som sliter våra kroppar och i högre grad blir sjukskrivna och förtidspensionerade. Kan vi åtminstone få behålla vårt människovärde och uppleva tryggheten i att veta att våra underliv blir grävda i, inte av vinstintresse, utan av nödvändighet. Att ett läkarbesök bokas in för att det behövs, inte för att det genererar patientavgift. Den delen av mitt liv är redan förbi så för min del är jag inte orolig. Men till alla er som av olika anledningar behöver kvinnokliniken lovar jag att med Vänsterpartiet kämpa in i det sista för att kvinnokliniken ska förbi offentlig med ert bästa i fokus- inte riskkapitalisternas.

Kvinnokliniken är INTE till salu!

Busi Dimitriu, 3:e namn till Vänsterpartiet region Skåne