”Låt mig säga följande. Man ska aldrig skämmas för att vara ett offer och förorten är offer för nedskärningar och en välfärd som krackelerar. Men kärleken till orten, till de fina, människorna behöver också vara tillräckligt stor för att vi ska känna att det är värt besväret, vara värdiga nog, ha kapaciteten och rätten att gemensamt styra över livet här.” Det skriver Nooshi Dadgostar (V) på sverigemotrasism.se.

Många skulle betrakta orten jag bor i som förort, med allt vad som följer i associationsväg. Vi får figurera i samhällsdebatten när det ska vältras i sociala misärberättelser; integration, kriminalitet och ”bidragsberoende”, en bild som är så slentrianmässig att jag snart knappt märker av den.

Det finns en skillnad mellan att framföra rimlig kritik och krav på förbättringar i ett område och att tala illa om och missakta samma kvarter. Socialogiskt innebär stigmatisering ett nedvärderande utpekande, en psykologisk brännmärkning, ett förakt för grupper och enskilda personer. Vi är de utsatta, de oförmögna, ”de andra” utan samhärighet med ”samhället”.När årsdagen av Husbykravallerna seglade upp i debatten för några veckor sen blev de borgerliga politikernas ingång solklar: hur tar man sig lättast ifrån förorten? Tanken är: det finns förmodligen åtminstone några stycken i höghusområdena som kan kapitalisera tillräckliga färdigheter för att köpa sig en biljett till innerstan. En slags individualistisk befrielseideologi som erbjuder enskilda ett nytt socialt sällskap som besökare hos medelklassen i stan, men kräver noll strukturella förändringsprocesser.

Svaret på alla frågor är ”det fria skolvalet” – möjligheten för enskilda att sluta bry sig om sitt eget område. Sedan har vi de mer vänsterbetonade debattörerna som pekar på de nedgångna bostäderna och de usla skolresultaten, som i ett försök att visa systemfelet, klassklyftorna och den ekonomiska grunden till orättvisorna. Det landar i en kapplöpning i eländesbeskrivning. Borgerliga politiker som menar att man inte är lyckad förrän man har lämnat sin invandrartäta förort och andra som riskerar att fullständigt svartmåla området i sin iver att beskriva hur illa klassamhället slår mot sina offer.

Läs hela: http://sverigemotrasism.se/opinion/blog/2014/06/26/jag-ar-stolt-over-min-ort/