Någon undrar om feminismen har gått för långt. Jag undrar hur länge mäns våld ska få drabba kvinnor världen över. Utrikesdepartementet går i samband med en uppmärksammad gruppvåldtäkt ut med en varning till svenska kvinnliga turister som funderar på att åka till Indien. Jag tänker att den varningen kanske borde utvidgas till en varning om att befinna sig i svenska sovrum. Det skriver Ida Gabrielsson (V) i tidningen RÖTT.

Jag känner en flicka som för drygt tio år sedan bestämde sig för att flytta från lilla Sandviken till Uppsala för att plugga på gymnasiet. Jag antar att hon var nervös och förväntansfull inför nystarten. Hennes högstadietid hade inte varit den bästa. Hon pratade högt och sa ifrån när andra blev orättvist behandlade. Mobbarna skrek jävla fetto åt henne i korridoren. Hon grät när ingen annan såg. I lågstadiet fick den då nioåriga flickan veta av sin fröken att om hon tog en potatisplätt till så skulle hon kanske inte komma ut genom dörren. Framför resten av klassen meddelade fröken att ”det fick vara bra nu”. Skammen brände i kroppen på ett litet barn som bara räckt upp handen när mat-tanten frågat vilka som ville ha en potatisplätt till.

Hur ätstörningarna började minns hon inte. Men hon minns kroppsföraktet. Hur hon hatade sig själv. I Uppsala kunde saker kanske bli bättre. Nya ansikten. Andra vänner. Ny skola där ingen visste att hon sju år tidigare tänkt äta en potatisplätt till. En sen kväll i den nya staden hade hon lyckats smita in på krogen, trots att hon inte hade åldern inne. Spännande och lite pirrigt att dricka drinkar på lokal trots att hon bara var femton år. Några timmar senare vaknar flickan upp i en okänd lägenhet, fastspänd med sådana band som man använder till sopsäckar, ”kattstrypare”. Hon märker att det är tre män i lägenheten. Det är bara en av männen hon ser ansiktet på under våldtäkterna, medan hon ligger försvarslös och fastspänd i en säng i en stad långt borta från sin familj. Än idag kan hon känna smaken av svetten som droppade från honom. Hon tänker att nu dör jag, nu är det slut. Sen slocknar hon igen. Vaknar upp stundtals. Till slut säger mannen åt henne att gå och tvätta sig, hon märker att hon blöder. Hon rusar ut ur lägenheten, utan skor och väska springer hon för livet. Hittar en buss som tar henne därifrån, på en buss i Uppsala sitter en femtonårig flicka. Ett barn som hoppades på att livet skulle bli bättre, med ett sår som aldrig vill läka…

Läs hela: http://gabrielssonida.blogspot.se/2014/02/flickan-som-bar-skulden.html