På Gotlandsfärjan. Trött och längtar efter att stänga dörren. Det sista aktiva jag såg i Almedalen var FI. Budskapet var; ”Vi är det enda partiet som jobbar mot rasismen och SD på riktigt”.

Åsa Romson; MP tar i sitt tal upp ett antal plattityder.Män som kör bil, män som äter kött, män som flyger. Kopplingen till klass finns inte. Hon talar om medelklassen. Klassbegreppet finns inte heller hos FI. Genus utan klass blir helt ofarligt. Under hela veckan är feminismen i fokus. Men ordet klass nämns inte förutom av vänstern. Ordet jämlikhet är långt borta. Feminism blir Nytorget, Haga och Lilla Torget i Malmö. Feminismen handlar inte om kvinnors villkor i Farsta , Gävle eller i Borås. Eller för den delen i resten av världen. Inte om kvinnor i Irak vars hela existens hotas av religösa fanatiker.

Min egen ingång privat är att jag är uppväxt i en jämställd familj. Pappa städade, mamma lagade maten och de tvättade och handlade ihop. Arbetarklass. Mina ideal formades där. Den enda personen som inte gjorde något var jag själv. Det enda barnet. Jag städade mitt rum. Det var allt. Jag pluggade och blev ”curlad”. Men mitt självklara ideal blev det jämställda förhållandet. De män jag har levt med har varit totalt jämställda. Dessutom har två av dem (levt med 3) varit som Plura dvs även stått för suverän matlagning. Jag har kunnat luta mig tillbaka och intagit (ibland) en tillbakalutad inställning till det husliga.
Det är hemma vi formas och det viktiga för kvinnor idag är ”take no shit”. Då krävs det att kvinnorna tuffar till sig och slutar att behaga.

När slutade jag behaga? Tror det var i 23 års åldern och det handlade om resan jag gjorde som objekt. Som ung tjej var det viktigt att vara söt och behagfull. Jag kände mig aldrig tillräckligt söt-snygg från 13 års ålder upp till 23. Jag kände mig ful, fet och trist. En kombo som automatiskt gav dåligt självförtroende. Plötsligt släppte det; tror jag var 23 när jag hittade mig själv igen och graderade upp mig själv till att vara; snygg, kurvig och rolig i kombination med smart. Hur det gick till vet jag inte. Men det var också då jag slutade behaga.

Att sluta behaga var då på slutet av1970-talet att be jobbiga killar flytta sig när jag var på krogen, att ringa upp de män jag var intresserad av, att kunna säga ifrån på jobbet. Att ta för sig utan att trampa på någon. Jag slutade vara rädd för att vara ”jobbig”. Jag har följt det; inte behaga utan att vara mig själv.

I den backlash vi lever i idag uppfostras flickor till att behaga. Att vara söt-snygg är den första biljetten in i livet. Ett sexualiserat mode spär på den behagfulla stilen. De unga kvinnorna går på catwalken för att bli bedömda. Matmissbruket och fixeringen vid att vara snygg, häftig och åtråvärd är värre idag än 1980. Så många unga flickor far illa av den utseendefixerade tidsålder vi lever i.

Mammor och pappor må sätta sina barn i förskolor som arbetar med genuspedagogik . Först när föräldrarna slutar uppfostra sina döttrar till behaga kommer något att röra på sig. När flickor får bli arga, ta för sig och ”inta ta någon skit” kommer de kräva att leva i jämställda förhållanden med sina partners, ha samma lön som sin manliga kollega och att de inte ska bli betraktade som de som går på livets ” catwalk” för att ständigt bli bedömda utifrån kön.

Några råd från kloka tanten:

  • Våga vara aggressiv/tydlig när det behövs. Bry dig inte om att du kan bli betraktad som jobbig. Flera ” jobbiga” kvinnor gör världen bättre
  • Ta plats och påminn om din existens överallt där du befinner dig
  • Se till att du är helt ekonomiskt oberoende
  • Ha dina kvinnliga vänner nära (männen kan komma och gå vännerna bestå)

Karin Rågsjö (V), absolut jobbig och på väg in i riksdagen