Sommaren är här och jag blir smärtsamt medveten om min kropp igen. Under resten av året kan man unna sig att tänka bort den, rationalisera undan den med bylsiga koftor och långbyxor. Men nu bara står den där ånyo som om vore den en kusin på besök. Mitt i avslöjande dagsljus förväntas jag hantera situationen med lätthet och glädje. Men inombords växer paniken. Hur ska jag under flera månader komma undan med hur jag EGENTLIGEN ser ut?

Utseendefixering kan hanteras på många olika sätt. Som kvinna vänjer man sig vid att vara sitt utseende. En betungande livsstil. Själv har jag valt att inte låtsas om den och istället betona andra delar av min personlighet. Kommer man alldeles för nära sitt kroppsliga jag riskerar man att drunkna i alla komplex.

Jag har alltid tänkt att det är så mycket lättare att vara hjärna istället för kropp. Kanske för att jag känner mig oförskämt bekväm i just min egen intellektuella kapacitet. Inte för att jag tror att jag alltid har rätt, men jag skäms sällan över den. Medan kroppen fick jag på köpet och jag måste ta ansvar för den när den ska värderas.

Problemet är att en svårartat intellektuell kollaps infinner sig från slutet av maj och fram till och med september, som plötsligt reducerar en till kropp. Inga smarta resonemang kan kompensera för det. Alla dessa tunna linnen och korta byxor är själva kännetecknet för sommaren. Bikinitjejerna på reklampelarna i busskurerna som jag stirrar in i varje morgon ser ut som raka motsatsen till mig. Det är som ett slags undantagstillstånd. Jag vet ju att mitt utseende bedöms hela tiden, även om jag stundom förtränger det. Men under sommaren blir det så påtagligt, du kan inte komma undan, du kan inte sitta inne för ”det är ju sol ute!”

Hela utomhusbadandet är ett kapitel för sig. Det finns dem som förbereder sig hela vinterhalvåret för kroppsskrytet på stranden. Tränar och räknar kalorier. Jag kan säga det direkt – jag är inte en av dem. Alla trimmade magar och perfekta kroppsformer gör mig mest förvånad, sådär lite ångestbetonat. Får en nakenchock av all hud medan kroppsmedvetenheten kryper sig närmare. Den där paniken som var gnagande i början av sommaren riskerar att slå ut i full blom i det här skedet av säsongen. Jag ser mig själv och börjar vältra mig i tankar om hur jag egentligen borde ha sett ut för att vara normal, snygg, strandvänlig. Allt det där jag har lyckats undkomma tidigare.

Jag måste återuppta allt det där jag hade lagt på hyllan som att raka benen, hålla in magen och äta sallader till lunch. Så tråkigt, tidsödande, för ambitiöst för min livsstil. Jag håller inte måttet helt enkelt.

Det finns säkert andra mer rationella sätt att hantera de trängande skönhetsidealen som sköljer över mig under sommarmånaderna. Jag har bara inte riktigt kommit på vilka. Fram till dess hittar du mig i skuggan under ett jätteparasoll på stranden.

Nooshi Dadgostar (V)